Merimasku kyrka


Matti Huovinen

MERIMASKU KYRKA

KYRKANS LÄGE

Merimasku kyrka är belägen på en ö, på norra stranden av Rimito-Merimaskulandet, vid Merimasku kyrksund, vid en vattenväg och färdled. Platsen är väl vald, för under gångna sekler gjordes många resor vattenvägen.

Den gamla begravningsplatsen eller kyrkogården ligger på en naturlig sandås. Den nya begravningsplatsen byggdes väster om den gamla kyrkogården och invigdes hösten 1994, när markarbetena och planteringarna var slutförda.

Den gamla och den nya kyrkogårdens frodiga grönska gör särskilt på sommaren kyrkan och dess omgivningar till en fridens oas. Här i den stilla andakten i Guds gårdar vilar många generationer av avsomnade församlingsmedlemmar. De välskötta gravarna med deras omsorgsfullt planerade blomsterplanteringar vittnar om församlingsbornas saknad och om deras kärlek till gångna generationer. Också en främmande besökare känner att han här står och rör sig på en mark som
är präglad av heliga och kära minnen.

Den gamla begravningsplatsen omges av ett 261 meter långt trägärde, som byggdes sommaren 1995. I gärdet finns fem lager bjälkar, och det byggdes i huvudsak av timmermännen Väinö Haavisto och Erkki Nummela. Ett liknande trägärde, som visserligen var kortare än det nuvarande, inhägnade kyrkogården redan på 1800-talet. På 1900-talet förlängdes, förnyades och reparerades gärdet vid flera tillfällen. –  Bjälkarna är målade med rödmylla, och täckbräderna är tjärade. Gärdet är en byggnadshistorisk sällsynthet, och kommande släktled kommer säkert att bevara det och hålla det i stånd.

Till den gamla kyrkogården kommer man nuförtiden genom fem portar: genom porthuset eller genomgången som härstammar från 1700-talet, genom porten vid busshållplatsen, genom de båda portarna vid klockstapeln och genom kyrkvärdens lilla port. Till den nya begravningsplatsen kommer man antingen genom järnportarna i södra eller norra ändan eller från klockstapeln.

I hjältegraven på gamla kyrkogården vilar 15 män från Merimasku. Minnesmärket för de avlidna, vilkas gravar lämnats i Karelen, finns framför kyrkans huvudingång. Bredvid porthuset avtäcktes
i augusti 1996 en minnessten med eklövsmotiv för krigsveteranerna.

MERIMASKU UNDER DEN SVENSKA OCH DEN RYSKA TIDEN

Merimasku hörde ursprungligen till Masku församling. Det långa avståndet till kyrkan och de besvärliga vägarna till lands och vatten åstadkom dock stora svårigheter, och av den anledningen anslöts Merimasku på kung Johan III:s befallning 1577 till Nådendal. Då väg- och vattenförbindelserna till Nådendal också var besvärliga, önskade merimaskuborna, att de skulle få en egen kyrka och en egen präst. Båda önskemålen uppfylldes 1648; detta år kan därför i viss mening betraktas som Merimasku församlings grundläggningsår (Paula Tammelin-Nurminen). Merimasku blev en kapellförsamling med Nådendal som moderförsamling, och detta tillfredsställde för en lång tid framåt den lilla församlingen i Merimasku. Det finns grundliga utredningar om församlingslivet i Egentliga Finland under den svenska och den ryska tiden (för den svenska tiden av bl.a. Mikko Juva och för den ryska tiden av bl.a. Lauri Huovinen). Vid sekelskiftet 1900 uppkom en önskan om lokal självständighet, och den ledde till att Merimasku 1904 blev en självständig församling med egen kyrkoherde. – Ett minne från den ryska tiden är de ryska kejsarnas regentförsäkringar, som finns
på väggarna i kyrkans förstugor. Kejsarna försäkrar där, att de vill bevara det autonoma Finlands lagar.

MERIMASKUS TIDIGARE OCH NUVARANDE KYRKA

Merimaskus första kyrka var byggd av trä och mycket anspråkslös. Den restes av en befolkning som var utarmad och uttröttad av det trettioåriga kriget. Denna kyrka blev inte långvarig. Kyrkobyggnadernas förfall under nödåren i slutet av 1600-talet och sedan under den ryska ockupationen i början av 1700-talet är "ett särskilt sorgligt tecken på lidandestider" (Lauri Huovinen).

Betecknande för de hårda ofärdstiderna för vårt folk är att man ganska snart efter Stora ofredens slut vågade börja reparera de förfallna kyrkorna. I Egentliga Finland "var återuppbyggnaden i allmänhet mycket snabb... Särskilt energiskt handlade merimaskuborna, som redan 1726 fick till stånd en helt och hållet ny kyrka" (Mikko Juva). Det var å ena sidan kärleken till Herrens hus och å andra sidan vissa ekonomiska orsaker som ledde till att man i Merimasku ville övervinna svårigheterna och bygga helt och hållet nytt. Snart, alltså år 1726, reste sig en ny och större kyrka i Merimasku på den gamla kyrkans plats. Det var församlingens andra kyrka, och den är församlingens nuvarande kyrka. Som kyrkobyggare nämns husbonden på Merimasku Killais Carl Jacobsson eller Kalle Jaakonpoika. – Grundliga reparationer och förbättringar har utförts i kyrkan under åren 1831-33, samt 1953-54 under ledning av byggmästaren Veikko Veistinen.

Församlingen vill fortsättningsvis sköta sin historiskt värdefulla träkyrka med sakkunskap och omsorg. Den värdefulla och på många sätt ömtåliga historiska träkyrkan har ständigt blivit värnad och vårdad med stor sakkunskap. Vindarna på kyrkbacken blåser ibland upp till storm. Församlingsrådet har väckt initiativ till att sådana träd som kan anses bli farliga för den ömtåliga träkyrkan och klockstapeln skall avlägsnas från kyrkbacken.

Under åren 1996-2000 gjordes många tekniska förbättringar i kyrkan och klockstapeln: brandvarnare installerades, de elektriska installationerna förnyades, belysningen och övervakningen förbättrades, och ett brandsläckningssystem installerades. Eftersom träkyrkan och klockstapeln är mycket eldfängda har bruket av levande ljus och all annan öppen eld begränsats både i kyrkan och i kyrkans och klockstapelns närhet. Manuella brandsläckare, som är lätta och snabba att använda,
har placerats på olika platser i kyrkan så att var och en kan komma åt dem.

Merimasku enkla kyrka, den enda träkyrkan på "sjukyrkorutten", är folkligt from i ordets bästa bemärkelse. Kyrkan är Finlands sjätte äldsta i bruk varande träkyrka. – Månne Irjanne träkyrka i Eurajoki från 1731 har byggts av samma Kaarle Killainen? – Och är det möjligt att just denne Carl Jacobssons "uppenbart skickliga och med skönhetssinne begåvade arbetsgrupp" skulle ha byggt Själö kyrka i Nagu 1733? (Markku Lehto, även bl.a. Sanna Kupila).

Sittordningen, bänkordningen, bänkdelningen och bänkbytet från 1600-talet till 1900-talet har beskrivits i detalj (Merimasku kyrkoarkiv, även bl.a. Viktor Alin, Markku Lehto).

KLOCKSTAPELN

Klockstapeln ansluter sig till trägärdets nordvästra hörn och var ursprungligen ingång till kyrkogården. Den är byggd av trä 1769. Årtalet har målats på den södra dörrens inre dörrpost. Byggmästare var klockaren Juha Lindmark. Klockstapeln är byggd på en låg stenfot och har en kvadratisk grund. Höjden från marknivån till klockstapelns topp är 12,5 meter. Golvet i mellanvåningen och i övervåningen förnyades 1996. Klockstapeln är målad med rödmylla, och dörrarna är svartmålade.

KLOCKORNA

I klockstapeln finns två klockor, som är nästan lika stora. – Den större klockan har tillverkats av klockgjutaren Ambrosius Ternandt i Åbo 1696, och dess diameter är 64 cm. På klockan finns bl.a. inskriptionen "Gloria in excelsis Deo" ("Ära åt Gud i höjden") samt "Kommer och låter os gå uppå Herrans berg till Iacobs gudz huus" (Jes 2:3). – Gjutningen av den mindre klockan övervakades ("Laborem praestitit") av Eerik Näsman i Stockholm 1735, och dess diameter är 61 cm. –  "Grundtonens och övertonernas kraft och höjdförhållanden är rena, och klangen är som helhet vacker...Också från denna klockstapel har klockornas röst under 200 år kallat kyrkfolket till ordet och sakramenten, högtidligt kungjort att en församlingsmedlem avslutat sin jordiska vandring och med sin klara klang följt dem som gått ur tiden till deras vila, där de skall invänta den stund då Jesus Kristus skall kalla fram dem som redan här i tiden har blivit delaktiga av det eviga livet" (Rafael Saartio, Joh 5:28-29).

MERIMASKU KYRKAS SÄRPRÄGEL

Merimasku kyrka är en stilren korskyrka. Med stilren avses härvid, att kyrkans grundplan har formen av ett kors med fyra nästan lika långa armar och att taket är lika högt över alla fyra korsarmarna. Kyrkans brädfodring torde ha påverkats av nyklassicismen och härstammar från 1833. Spåntaket  är från 1956 och har senats tjärats 2000. "Med sina låga väggar, sina brant sluttande tak och sina enkla korsformade takåsar utan effektsökeri representerar den på ett anspråkslöst, men samtidigt konstnärligt vackert, sätt sin egen tids stil" (Saartio). – Kyrkan har två förstugor som är byggda av bräder. Den ena ligger i söder, och den andra i väster. Av de halvcirkelsformade små fönster ovanför förstugornas pardörrar märker man lätt, att man kommer till Merimasku kyrka.

Då kyrkobesökaren stiger in i kyrkan fäster han sin uppmärksamhet vid innertaket. Det är ett trävalv som har formen av en kluven tunna eller halvbåge. I valvet kommer träets egen färgton vackert till synes. Träets egen färg syns också i golvplankorna och i bänkarna. Sakristian är en del av den norra korsarmen, som har avskilts genom en mellanvägg, och man kan komma till sakristian endast genom kyrksalen. Kyrksalens fönster, ett på varje vägg, har små rutor som på ett trevligt sätt är infattade i träramar. I varje fönster finns 20 rutor. Ett undantag är fönstret i kyrkans östra ända ovanför altaret. Det har 80 rutor, som är gjorda av nederländskt glas och infattade i blyramar. Rutorna fanns tidigare i Åbo slott, men blev över då slottet restaurerades. Krucifixet som hänger vid fönstret förstärker andaktsstämningen i kyrkan. En fördel med fönstret, som släpper in rikligt med ljus, är att blommorna på altaret och de blommor som ibland har placerats på altarringen framträder i en färgrik glans.

I kyrksalen finns två läktare. – Läktaren ovanför sakristian når fram till kyrksalen bara genom det utrymme som läktartrappan kräver. Trappan är nästan lodrät och kräver att  man rör sig försiktigt på den. Enligt traditionen snavade en kvinna i sin kjolfåll, när hon kom ned för trappan och skadade sig så illa att hon nästan omedelbart avled på kyrkgolvet. – Orgelläktaren har fått sin plats i den västra korsarmen.

VÄGGARNA

Den lodräta brädfodringen av kyrkans innerväggar härstammar också från reparationen 1831-1833 (Tove Riska). Väggarna har år 1850 målats med ådringar, och genom den metoden har man strävat efter att få väggytan att ge ett intryck av att vara av marmor. Denna teknik kallas marmorering. Merimaskumålarna Karl Åke Lunden (K.Lunden) och Oskari Kanerva (O.Kanerva) har år 1954 skickligt förnyat målningarna med deras ådringar. Kyrkorummets trävalv, som är gjorda av bräder, har däremot lämnats omålade, och de ansluter sig till varandra utan mellanformer.

ORGELN

Orgelbyggeriet Veikko Virtanens mekaniska orgel med 13 register blev färdig i oktober 1997 (op.142). Orgeln är den tredje i Merimasku kyrka. Orgelns disposition har planerats av mus.mag. Marko Hakanpää. Den nya orgeln har en vacker klang, "en varm, bred, mörk och fyllig ton" (Pentti Pelto). – Kyrkans första orgel var tillverkad av K.G. Wikström 1896 och hade sju register. Den andra orgeln var Kangasala orgelfabriks pneumatiska orgel med åtta register från år 1955 (op. 585/1955).




PREDIKSTOLEN

Kyrkobesökaren torde i fortsättningen fästa sig vid predikstolen. Ovanför predikstolens fot, från den tredje spegeln till vänster framåt finns inskriptionen: "Gudi till ähra hans huus till nytta och Prydnat hafver Väl: Assessoren Höghachtat Carl Simonson med des Becåstnadt låtit Upbygga dene Bredicostool Ao 1658 med med_ målningh och beläten att bepryda hafwer wälb: Sal. Assessorens Lagläsaren öfver Björ_burgz___ Wäl. Hendrich Carlson medh sin egen Becostnadt förfärdiga låtit Ao 1668".

Den långa intervallen mellan uppförandet av predikstolen och målningarna torde inte var en tillfällighet eller bero på ekonomiska omständigheter. Före målningen lät man nämligen trämaterialet
i predikstolen uppnå den torrhetsgrad som det skulle ha i kyrkorummet. På detta sätt kunde man lappa eventuella sprickor i trämaterialet före målningen, och målningen lossnade inte när träet var helt torrt. Predikstolen har uppenbarligen tillverkats i Åbo och torde med ganska stor säkerhet vara ett verk av en snickarmästare från Åbo.

De fyra gestalterna på predikstolen är räknat från vänster aposteln Petrus, Frälsaren (Salvator), aposteln Johannes och aposteln Matteus. – Ovanför dörren till predikstolstrappan finns inskriptionen "Sum ostium ovium", ("Jag är grinden in till fåren" Joh 10:7). I den yttre kanten på predikstolens himmel finns likaså en inskrift på latin, som på svenska lyder: "Ty liksom regn och snö faller från himlen och
inte vänder tillbaka dit utan vattnar jorden - så är det med ordet som kommer från min mun: det vänder inte fruktlöst tillbaka" (Jes 55:10-11).

BILDEN AV KRISTI LIDANDE

Då vi vänder blicken från predikstolen till höger, ser vi på nordväggen i den östra korsarmen en tavla som skildrar Kristi lidande. Sådana tavlor var tidigare ganska vanliga, men är numera sällsynta. Tavlan
har överskriften: Tänck på JESUM Christum (2 Tim 2:8). I den nedre kanten finns klumpig text i versaler med svart färg: "HERRAN AENI LEIKKA NINCUIN TULEN LIECKI  PS 29 V 7. SIMON SIGFRIDSON ANNO 1737. I den dåtida svenska bibelöversättningen lydde texten: "Herrans röst afhugger såsom en eldslåge". Bilden omges av svenskspråkiga texter som berättar om rådsherrarnas dömande utrop och om förrädaren Judas krav på ersättning. I flödet av anklagelser finns också några uttalanden som försvarar den anklagade. En speciell detalj är skampålen och tortyrredskapen vid sidan av den. På bilden ser man vidare bl.a. Judas' giriga hand och de 30 silverpengarna, soldaternas fackla, Petrus' svärd, Malkus' öra (Joh 18:10), tre tärningar, narrspiran och törnekronan, tuppen, piskan, stegen, hammaren, spikarna, tängerna och svampen som sattes på isopsstjälken. Dessutom ser man på bilden en vinkanna, Maria, Johannes, lansen, solen som förmörkades och månen som förvandlades i blod. Skelettet som syns vid korsets fot representerar Adam, och den döda draken symboliserar att mörkrets makt har övervunnits.

Den duk som syns på bilden torde antingen vara den duk som hade täckt Jesu huvud i graven och som omtalas i Bibeln (Joh 20:7) eller Veronikas svetteduk. – Legenden berättar, att Veronika var den kvinna som Jesus botade från hennes blödningar (Mark 5:25). I Peterskyrkan i Rom bevaras en duk som kallas Veronikas svetteduk. Det sägs, att man i den kan se Jesu anletsdrag. Enligt legenden gav Veronika duken åt Frälsaren på hans vandring till Golgata, och då Jesus torkade ångestsvetten från sitt ansikte, fastnade hans blodiga anletsdrag på duken. Reliken visas fortfarande under stilla veckan åt hänförda åskådare.

SKÅPKLOCKAN

"Då vi vänder blicken till höger från den ovannämnda tavlan, ser vi en stor skåpklocka, vars historia är mycket intressant. Klockan har tillverkats någon gång på 1820- eller 1830-talet av skräddaren Henrik Lindqvist, född 31.10.1773, död juldagen 1843. Han var husbonde på Andoniemi torp som på den tiden låg på Kukolais Nedergårds mark. – Gamla merimaskubor har bevarat en tradition, enligt vilken Lindqvist skulle ha beklagat sig över att skräddaryrket inte ger möjligheter att förädla förnuftet. Därför hittade han på att bli urmakare. Sin första skåpklocka, och det var endast sådana han arbetade med, tillverkade han helt och hållet av trä. Också kugghjulen var gjorda av trä. Då försöket lyckades utomordentligt, tillverkade Lindqvist den andra och de följande skåpklockorna med kugghjul av metall. Traditionen berättar ännu, att Lindqvist åstadkom ett slags anordning som drevs
av vinden och som han satte upp på taket till sin stuga. Med hjälp av den höll han i gång svarven som han hade inne i stugan. Sitt skräddaryrke torde han ändå aldrig helt ha lämnat. Det fanns ju vindstilla dagar, då han måste skaffa sig bröd och sovel med sitt arbete som skräddare" (Saartio).

Enligt en anteckning i skåpklockan har den reparerats 22.7.1922. Som garanti för en omsorgsfull reparation har klockans reparatör J.H. Pohjankoski antecknat sitt namn i klockans skåpdel av trä.
"Som tack för reparationen mäter klockan fortfarande, när den då och då får en droppe olja i sitt maskineri, noggrant tiden till glädje för församlingen och prästen, och den anger genom sina klara slag timmarna som försvinner i tidens ström" (Saartio). – Lindqvists ca 190 år gamla klocka går fortfarande bra.

TRÄLAMPETTERNA

Trälampetterna med armmotiv, som är fästa i väggen på båda sidor om altaret, är troligen skurna av åbobildhuggaren Reimann år 1673.

Det är utmärkande för alla monoteistiska religioner, att Gud själv inte avbildas med teckningar, målningar eller skulpturer av något slag (5 Mos 4:16). Men det visade sig med tiden, att någon form av visuell förmedling behövdes, och därför började man söka i Bibeln efter motiv som kunde användas som symboler för Gud utan att hans helighet och allmakt kränktes.

Handen eller armen nämns, särskilt i Gamla testamentet men också i Nya testamentet, som ett uttryck för Guds kraft (bl.a. i 2 Mos 13:3, 2 Mos 15:6, Jos 4:24, Ps 44:4, Apg 13:17 mm). Just handen eller armen har i den äldsta kristna konsten redan på 300-talet tagits i bruk som en symbol för kraften hos den första personen i gudomen. – Bokstäverna H S är en förkortning av Hominum Salvator = Människornas Frälsare. Lampetterna är alltså i detta fall också en symbol för den andra personen i gudomen, Jesus Kristus. Herren Jesus har ju sagt: "Jag är världens ljus" (Joh 8:12).

ALTARET

Altaret i Merimasku kyrka har formen av en rätvinklig, prismaformig låda. Påminner altarets form om en fornkyrklig martyrgrav? Den vågräta lådan är nämligen samtidigt både ett bord och en kista
för den sista viloplatsen. Den historiskt-kritiska forskningen har inte kunnat reda ut vilken form Jesu egen grav hade; man vet bara, att Jesu kopp lades i en grav som Josef från Aritmataia hade låtit hugga ut åt sig i berget (Matt 27:60).  Altaret och krucifixet ovanpå altaret avser säkert att påminna om vår trosbekännelses ord: "Korsfästes, dog och begravdes". – Under den fornkristna tiden användes ofta ett bord som altare i de kristnas gudstjänster, och altaren i form av bord förekommer fortfarande i många östliga och västliga kyrkor.

Altarringen i Merimasku kyrka var tidigare fyrkantig. I början av 1900-talet fick den formen av en halvcirkel, och det svarta överklädet ersattes med ett rött (Tammelin-Nurminen).

KRUCIFIXET

Krucifixet leder betraktarens tanke till att minnas Herren Jesu lidande. Korset av trä påminner om Jesu kors. Under medeltiden tillverkades krucifixets kors på ett sådant sätt att det skulle påminna om akacieträ (Saartio). Av akacia får man ett hållbart och välluktande trämaterial. Detta hänvisar i sin tur till Bibelns ord: "---Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud" (Ef 5:2). På det sättet har också träet fått sin egen plats i den kristna symboliken och kunnat användas som material för sakrala föremål.


ALTARETS TEXTILER

Altarduken bör helst vara vit som ren snö (Jes 1:18). Den altarduk som nu används i Merimasku kyrka har föreningen Kirkon Emännät anskaffat till kyrkan år 1954. Altardukens vackra spetsbård har knypplats i Raumo. Som prydnadsfigurer används ofta tecken ur den kristna symboliken: törnekronan, lammet, liljan eller någon av de talrika korsformerna. I Merimasku har man i altardukens spetsbård knypplat latinska kors. I antependiet har däremot grekiska kors med lika långa korsarmar vävts in i tygets struktur.

Antependiet ( = förhänget framför altaret) kom i allmänhet i bruk redan på 400-talet. Det är tillverkat av tyg och rikt försett med broderier. – Antependiet i Merimasku är designat i Åbo. Det är vävt av ulltråd och det har år 1954 skänkts till kyrkan av föreningen Merimaskun Kirkon Emännät. I antependiet har alltså talrika kors med lika långa armar vävts in. – I allmänhet finns det flera tiotal korsformer, och var och en av dem har sin egen historia och sin egen betydelse i den kristna symboliken.

Vigselryan härstammar från 1950 och är en gåva av föreningen Merimaskun Maa- ja Kotitalousnaiset. Modellen till ryan kommer från Sylvi Salonens handarbetsaffär i Åbo, och vävningen utfördes
med frivilliga krafter i Merimasku.        


ALTARRAMEN

Från altaret reser sig en ramkonstruktion som inramar altarfönstret. Ramen, som härstammar från 1733, är en sällsynthet i Finlands kyrkor och är kanske den enda i sitt slag. Ovanför fönstret finns
en halvcirkelsformad tavla, som har ett djupt fält och är prydd med gyllene stjärnfigurer. Överst har textats med guldbokstäver: "Herra en me tiedä cuhungas menet: cuingasta siis me taidamme tietä tien? Johannecen. 14.värsy.a.6" ("Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen? Joh.14:5). Under texten är Jesu svar: "minä olen tie totuus ia elämä Joh:14" (Jag är vägen, sanningen och livet" Joh 14:6). Nederst står: "minun sanani ei pidä huckuman marc:" (”mina ord skall inte förgå" Mark 13:31).

Halvcirkelskonstruktionen uppbärs av två pelare av trä, som höjer sig från altarbordets nivå. Pelare som ramar för altartavlan eller för altarfönstret är inte sällsynta som sådana. Däremot är det ytterst sällsynt, om inte enastående, att pelare som hör till en kristen kyrkas altare har getts samma namn Jachin och Boas (i den nuvarande bibelöversättningen Jakin och Boas) som kung Salomo gav åt de bronspelare som var placerade utanför förhallen i hans tempel. Jakin (= Han befäster) och Boas ( = I Honom finns kraft) lämpar sig väl för att beskriva kraften hos Honom som vi ärar vid altaret
(1 Kon 7:21, Matt 6:13b).

Då Salomos tempel byggdes, representerade pelarna Jachin och Boas redan en urgammal symbolik. Om Jachin och Boas endast hade upprests av arkitektoniska skäl, skulle det inte löna sig att här påminna om dem, ty för nutida människor är sådana pelare antingen en teknisk eller en estetisk lösning. Pelarnas namn ("Han befäster" och "I Honom är kraft") talar dock vid det kristna altaret om Guds ära, makt och hjälp. Den kraften och den hjälpen står dock så högt över all mänsklig kraft och hjälp som "himlen är högt över jorden" (Jes 55:9). Skulle också vi – liksom människorna på Salomos tid – vänta kraft och hjälp från ovan?



SVÄRDEN

De svärd som hänger på den östra korsarmens södra vägg härstammar troligen från början av 1700-talet och har i så fall använts av officerare i konung Karl XII:s armé. Enligt en inventarieförteckning från 1840 har svärden tillhört "en officer som en tid vistats här". Svärden var ursprungligen fyra, men i augusti 1994 stals beklagligtvis ett av dem, och man har åtminstone tills vidare inte återfått det. - På grund av möjligheterna  till stöld och ofog kan man bli tvungen att begränsa öppethållandet av kyrkan, fastän bevakningen har förbättrats.

MINNESTAVLORNA

På väggen i kyrkans södra korsarm hänger två sepulcraliatavlor, begravningsminnestavlor, i svarta träramar. Texten på dem är i huvudsak avfattad på svenska, till en liten del också på latin. De tillhör den tidiga "finländska nationallitterraturen” (Toini Melander). Tavlan på dörrens högra sida har följande text: "Sorge-Tårar wed Den Ehreborne/ GUDälskande och mycket Dygderijke MATRONANS, MARIAE BREMS Graf/ Kongl. May:ts wår Alldranådigste Konungs Troo-Tienares och BefallningsMans öfwer Wirmo Härad/ samt den Höga Kongl. Håff-Rätts i Stoorförstendömet Finland förordnade Liqvidations Commissaries Den Ehreborne och Wälbetrodde Herrens Hers ANDERS BERGS/ För detta högtälskade käre Maka; Hwilken efter en Christlig och mycket Gudlig Beredelse åhr 1698 den 27 Martii det timmeliga uthi det ewiga Wälståndet förbytte/ och wardt med Högförnäm och ansenlig Jordefärd beledsagat til sit Lägerställe och Hwijlo-Cammar i MeriMasko Kyrckia den 29 Maii samma åhr." (Nr 1661 i Melanders förteckning). Nedanför finns poetiska minnesskrifter som utgör intressant läsning för den som behärskar gammal svenska. – Tavlan på dörrens vänstra sida har följande text: "NEMO HIC EXCIPITVR. Jordisk Jämmer/ Pust och Twång/ Til een Himmelsk Seger-Sång/ Förwäxladt; Då den Ehreborne Gudfruchtige och Dygdesamme Matronans, Hust. BRIITA Jacobs Dotters/ Fordom Befalnings-Mans på Nyckelberg/ Ehreborne och Wälbetrodde Sal. JOHAN MATTS SONS FORDHELLS/ Effterlefwerskas och Kärälskelige Makas/ Hwilken uppå sit 43 åhrs Ålder uthi en salig stund denne Werldennes Oroo/ och Twång saligen den 2 Februarij Anno 1694 valedicerade, Andelöse Lekamen med Hederlig Lijk Process, och Förnämbligt Medföllie til des Lägerställe och Hwijlorum uthi Merimasko Kyrckia den 18 Martii dereffter nidsattes/ där at förvänta Frelsarmannens JESU Christi Uppenbarelse på sidsta HERrans Dagh." (Melander nr 1444). Under texten har två personer skrivit känslosamma minnesdikter.

Man vet inte hur vanligt det var i Finland på 1600-talet och i början av 1700-talet att sätta upp dylika minnestavlor. Endast ett litet fåtal torde ha bevarats till våra dagar. Innehållet i tavlorna motsvarar helt bilden av deras egen tid. Då var det vanligt att talen till de avlidnas minne återspeglade alla de dygder som samtiden satte värde på. "Man torde ha avlägsnat sådana minnestavlor från kyrkorna av den anledningen, att ett överdrivet berömmande av förnäma och fömögna avlidna enligt en senare tids uppfattning inte ansågs motsvara kristendomens anda" (Pentti Virrankoski).


SKEPPET

Ovanför mittelgången i kyrkans södra korsarm hänger en miniatyrmodell av ett krigsfartyg med fulla segel. Modellen, som är gjord av trä, har byggts av sjömannen Johan Talander. Om modellens donatorer har man framfört antaganden (Markku Lehto). – I synnerhet i kustsocknarnas kyrkor finns dylika votivskepp som har tillverkats av sjömän som ett uttryck för deras kärlek till sin hemförsamling.
Flera omständigheter har bidragit till att väcka intresse för att ge ett votivskepp till kyrkan. En anledning är tacksamheten för räddning ur sjönöd. Intresset för att bygga skepp och skänka dem till kyrkan kan också vara en rest av den fornkyrkliga skeppsymboliken. Enligt den var skeppet en sinnebild antingen för kyrkan eller för den enskilda kristna människan. Biskop Hippolytos, som dog omkring år 235 skrev: "Världen är ett hav, där kyrkan seglar som ett skepp, men vågorna kan inte sluka detta skepp". Skeppssymbolen möter också i psalmboken, bl.a. i psalm 159:2 ("Om än stormar dig förskräcker..."). Månne sjömannen Talander och många av dem som har betraktat hans skepp har vetat, att hans skepp som är tillägnat "havets gudinna Johanna" i verkligheten representerar en tvåtusenårig kristen skeppsymbolik.

KONSTVERKET MED BETLEHEM/GOLGATA-MOTIV

Bredvid sakristians dörr finns ett egenartat tvådelat konstverk. – Den ena delen utgörs av en oljemålning med julmotiv. Jesusbarnet är i sin mor Marias famn i stallet i härbärget i Betlehem. Josef står bredvid. Överdelen av målningen har formen av en halvcirkel; där finns Herrens (Jahves) sol (Ps 84:12a) och julmorgonens profetia: "Lapsi on meille syndynyt Poika on meille annettu" ("Ty ett barn har fötts, en son är oss given" Jes 9:6). – Den andra delen av konstverket är en träskulptur med långfredagsmotiv som är placerad ovanför målningen. Skulpturen föreställer Jesus på korset. Detta krucifix är snidat på ett mer förfinat sätt än det lika stora krucifixet vid altarfönstret. Krucifixet har överskriften INRI och under krucifixet står den urgamla profetian om Herrens lidande tjänare: "Men Han ähr slagen för wåra synder, och sargat för wåra missgerningar" (Jes 53:5a).

Under konstverket står skrivet: "Till Guds ära och till hans hus prydning skänkte Herr Bärndt Joh. Fontén. Anno 1746."

DE KYRKLIGA DRÄKTERNA

Mässhakar: 1) Blåröd, silkesdamast från 1600-talet. Pryds av en guldgalonbård och på ryggen av ett brett kors. På framsidan finns ett mindre guldgalonkors. Linnefodret är likaså från 1600-talet, och figurerna i fodret är tryckta på tyget. 2) Röd, storblommig silkesdamast från början av 1700-talet. Pryds av ett vitt kantband, på ryggsidan finns ett kors, som är sytt av vitt silke, bokstäverna INRI och årtalet 1751, och på framsidan finns en stjärna som är sydd av samma silke. 3) Svart, sammet, silvergalonbård, på ryggsidan ett brett kors, bokstäverna INRI och årtalet 1767, på framsidan en liten Herrens (Jahves) sol. 4) Svart, sammet, på ryggsidan ett silvergalonkors, bokstäverna INRI sömmade av silversnöre, en lagerkvist och ett solfjäderpalmblad som symboler för seger och fred samt årtalet 1845, på framsidan Herrens sol. 5) Grön, silkesvävnad från år 1956, på ryggsidan ett med guld och silver broderat strålande kors, på framsidan ett stiliserat Kristusmonogram. 6) Vit från 1964,
på framsidan bokstäverna INRI guldbroderade.

Prästens tre albor och stolorna (vit, grön, röd, violett och svart) har inköpts till kyrkan. De 20 konfirmandalborna, som är rent vita (Jes 1:18) erhölls 1966 som en donation av föreningen Merimaskun maa- ja kotitalousnaiset. Nya konfirmandalbor har även anskaffats.


DE KYRKLIGA KÄRLEN

Kanna för nattvardsvin. Den rymmer fem liter och är tillverkad av silversmeden Lundgren i Åbo. Den har graveringen "Merimasku kyrka tillhörig". Kannan är från 1857. – Nattvardskalk. På kalkens utsida finns graveringen: "Denna kalk tillhörer Merimasku kapell 1788". Kalken har tillverkats av silversmeden Anders Törnqvist i Åbo. Handfästet är förgyllt och prytt med serafhuvuden. – Oblatskrin från 1788, också tillverkat av Anders Törnqvist. – Paténen och oblatskrinet har församlingens "unga män" återställt "på egen bekostnad efter den kyrkstöld som inträffade 1780". – Oblatskrin från1700-talets senare hälft, donerat av hemmansägaren Antti Riitonpää och hans hustru Maria Mikontytär. – Särkalkar. 75 stycken är i användning, och de har skänkts av John Tammelin och hans hustru Hilma till minne av deras son Jaakko, som stupade 1.7.1944. – Föremål som anskaffades 1840:
En liten kalk, en liten patén och ett litet oblatskrin för "sjukas skriftermål". Senare anskaffades ett fodral och en liten vinflaska. De sistnämnda föremålen finns på annat håll.




LJUSKRONORNA

Närmast sakristians dörr finns en 5,1 kg tung ljuskrona av metall i barock. Den är skänkt av Simeon Heikki Riitonpää 1756. – I korsgången finns en 42,5 kg tung takkrona av metall i barock.
Den skänktes 1797 av Kalle Antinp. från Liianmaa. Kronan, som för en tid fördes bort från kyrkan, återställdes med stöd av lagmansrättens beslut 20.12.1804. – I den södra korsarmen hänger
en 17 kg tung ljuskrona av metall i barock. Den är skänkt eller anskaffad till kyrkan år 1663.

I den östra korsarmen närmast altaret finns en kristallkrona i barock, som 1844 skänktes av inhysingen Abiel Sjöblom från Lieranta Wästergård. – I västra korsarmen nära orgelläktaren hänger från taket
en ljuskrona av kristall som torde härstamma från den svenska tiden. Man kan sluta sig till detta av att den förgyllda ringen av mässing är prydd med svartpatinerade Göta lejon-huvud. I ringen finns plats
för sex ljus. I kronans mitt finns en ljushållare av benglas, men där har man inte vågat tända ljus av fruktan för att det vackra glaset i misstag skulle spricka.

VÄGGLAMPETTERNA OCH ANDRA FÖREMÅL

På kyrksalens väggar och pelare finns sex stycken vägglampetter av mässing från 1700-talet, två stora och fyra små. Kyrkan har två kollektbössor, en i vardera förstugan. I sakristian finns två bord
och stolar i biedermeierstil samt bl.a. en ljusstake av gjutjärn med fyra fötter. På ljusstaken finns en förgylld tupp. På väggen i sakristian hänger en bild av Martin Luther med Bibeln i handen. Församlingen äger också ett värdefullt exemplar av den finska översättningen av hela Bibeln från 1642, men på grund av sin sällsynthet uppbevaras det på annat håll. – Många besökare frågar, när de kommer in i kyrkan eller när de går, vad fotstocken i förhallen hade för syfte och vad den användes till. "Det var fråga både om ett världsligt och ett kyrkligt skamstraff... Det var vanligt att de världsliga myndigheterna dömde människor att sitta i fotstocken, medan däremot t.ex. kyrkorådet i Merimasku under 1800-talets förra del endast en gång dömde till ett sådant straff. De kyrkliga fotstocksstraffen gavs särskilt för försumlighet att skaffa sig kunskap om den kristna läran. I fråga om fotstocksstraffet syntes de första tecknen på att kyrkotukten höll på att brytas, och straffet avskaffades 1848" (Pekka Halmesmaa).


REGENTFÖRSÄKRINGAR AV KEJSAREN-STORFURSTEN

”På väggarna i Merimasku kyrkans vapenhus har man bevarat en serie regentförsäkringar som de ryska kejsarna under åren 1809-1894 avgav till invånarna i storfurstendömet Finland. Under försäkringarna står namnet på fem regenter: den första är Alexander I och den sista Nikolaj II. Månne dessa proklamationer har bevarats synliga i kyrkan någon annanstans än i Merimasku?

Under de sex århundraden då Finland var en del av det svenska riket, hade vårt folk samma rättigheter som svenskarna. Kungens och folkets politiska rättigheter definierades i landslagens kungabalk och från 1634 i regerinsformen. Sveriges statsskick var alltså en konstitutionell monarki.

År 1809 förenades Finland med ett rike av ett helt annat slag. I Ryssland var kejsaren envåldshärskare av Guds nåd, och statsförfattningen innebar endast att man inte fick motsätta sig kejsarens vilja. När Alexander I hade erövrat Finland, fruktade man att finländarna skulle komma i samma läge som ryssarna. I synnerhet bönderna oroade sig för detta, för i Ryssland var bönderna för det mesta livegna. De var helt enkelt sina herrars egendom.

För att lugna finländarna avgav Alexander I  1809 en försäkran, där vårt lands religion, grundlagar och den gällande lagen, d.v.s. Sveriges lag tryggades. Som Finlands regent hade kejsaren samma ställning som Sveriges kung hade haft. Han hade stor makt, men makten begränsades dock av folkets politiska rättigheter. Efter sin tronbestigning bekräftade varje ny kejsare allt detta i sin regentförsäkran. När denna var synlig på kyrkans vägg, var man nöjd. Kejsaren försäkrade att han fortfarande skyddade Finlands lag och dess lutherska religion. Dessa försäkringar väckte aktning och förtroende för kejsaren i hans egenskap av Finlands storfurste.

I konservativa kretsar i Ryssland ansåg man, att kejsaren borde ha varit enväldig också i Finland. Sådana uttalanden bekymrade många i Finland, och oron var inte obefogad. Nikolaj II avgav 1894 en likadan försäkran som sina företrädare, men han började efter 1899 försvaga Finlands särställning. Första världskrigets stormar gjorde dock slut på kejsarmakten, och 1917 blev Finland självständigt. Efter det har man väl i allmänhet ansett, att de ryska kejsarnas proklamationer inte längre behövde hållas synliga i kyrkorna. Med tanke på vårt lands historia har man i alla fall gjort rätt i Merimasku, när man har lämnat regent-försäkringarna kvar på deras platser i kyrkan.” (Pentti Virrankoski)

DEN TEMPORÄRA REGERINGENS MANIFEST
På kyrksalens vägg hänger ett mycket viktigt manifest som hör samman med Finlands väg till självständighet. Denna tavla är insatt i en träram som är behandlad med vinrött lack och i kanterna vackert prydd med förgyllda ornament.
”När Rysslands kejsare och Finlands storfurste Nikolaj II på grund av revolutionen hade avstått från sin krona den 15 mars 1917, enligt den kalender som användes i Finland, bildades samma dag under ledning av furst Georgi Lvov en temporär regering för att leda det ryska riket.
I Finland hade lagenliga lantdagsval hållits 1916, men lantdagen hade inte sammankallats en enda gång. Medlemmarna i senaten, statsförvaltningens verkställande organ, hade av Nikolaj II utnämnts
på ett sätt som stred mot Finlands grundlag. Detta anslöt sig till kejsarens övriga åtgärder, som med början i februarimanifestet 1899 syftade till att upphäva Finlands autonomi, d.v.s. självständighet
i interna finländska angelägenheter.
För att statslivet i Finland skulle ställas på laglig grund, sände de politiska partier som verkade i Finland en gemensam delegation till Rysslands dåvarande huvudstad Petrograd för att be den temporära regeringen upphäva de stadganden som kränkte vårt lands regeringsform. Då Lvovs regering hade en majoritet av liberala, mot Finland välvilligt inställda ministrar, utfärdade den redan
den 20 mars 1917 det begärda manifestet, som i klara ordalag upphävde alla begränsningar i Finlands autonomi. Manifestet garanterade också att de religiösa förhållandena i Finland skulle bevaras oförändrade, m.a.o. att den lutherska tron skulle förbli statsreligion.
I Merimasku kyrka har man hittat ett vackert inramat dokument, som är en finsk översättning av den temporära regeringens manifest. Jag antar, att manifestet utdelades till alla församlingar i landet. Det anslöt sig därmed till kejsarnas regentförsäkringar, i vilka vårt lands grundlagar och lutherska tro också garanterades. Nikolaj II hade brutit sin regentförsäkran, men den temporära regeringens manifest återgav Finland den ställning som vårt land hade haft före februarimanifestet.
Den temporära regeringens manifest är numera inte särskilt känt i Finland, därför att den ställning som genom det gavs åt Finland bara bestod till dess att vårt land blev självständigt, alltså inte fullt ett år. Ändå är manifestet ett mycket viktigt dokument därför att man på dess grund kunde bilda en laglig senat som ett verkställande organ för Finlands statsmakt och därefter inkalla lantdagen.
Den temporära regeringens manifest kompletterar på ett utomordentligt sätt samlingen av regentförsäkringar som har bevarats i Merimasku kyrka. Jag antar att manifestet liksom de nämnda försäkringarna har bevarats i mycket få kyrkor. Tillsammans utgör de kanske t.o.m. en unik samling. De vittnar på ett värdefullt sätt om att invånarna i Merimasku, särskilt kyrkoherden och de förtroendevalda som ledde församlingen efter att Finland hade fått sin självständighet, och också senare generationer har visat aktning för historiska minnen.” (Pentti Virrankoski)




VÄLKOMMEN TILL MERIMASKU KYRKA

Om byggnaders, föremåls, släkters och personers historia finns mycket att berätta och förundra sig över. En församlings historia är ändå av ett särskilt slag. Med en känsla av helig skygghet och finkänslig vördnad vandrar kyrkobesökaren i dessa parker och betraktar planteringar och minnesmärken. I vördnad för Gud och med öppenhet för gångna generationers liv och arbete träder besökaren i detta Herrens hus. Minnet av fäder och mödrar väller emot oss då vi stiger in. Kyrkan i Merimasku är ”en pärla i Egentliga Finland” (Martti Simojoki).

Kyrkan och dess omgivning ger å ena sidan anledning till otaliga minnen och å andra sidan till betraktande av Bibelns och Herren Jesu lärdomar. Här kan man ana och känna Guds närvaro. Här är det gott att be om Hans välsignelse och nåd. I tacksamhet över Guds nåd lämnar besökaren kyrkan med glatt och fritt sinne. Från denna fridens oas (2 Mos 15:27) är det gott för vandraren att fortsätta färden
mot det himmelska hemmet.



KÄLLOR

Merimasku kyrkoarkiv. – Källorna har detaljerat behandlats särskilt
i Tove Riskas nedannämnda studie.

LITTERATUR

Alin, Frans Viktor: Merimaskun historia. 1946 (otryckt häfte).

Blomstedt, Aulis: Merimaskun kirkko ja tapuli (rakennuspiirustuksia,
3 kpl). Pohjapiirros, pohjoisfasadi, sivuleikkaus sisältä. Mittasivat elokuussa 1928 F.A.Virta, Lauri Sipilä, A.Elg, Harry W.Schreck, Aulis Blomstedt, Ruben Lindgren. Piirsi Aulis Blomstedt. Teknillisen Korkeakoulun Arkkitehtuurin Historian Laitos, Espoo.

Halmesmaa, Pekka: Kirkkokuri murroksen kynnyksellä. 1976.

Halmesmaa, Pekka: Brev till Matti Huovinen 8.5.1997 (otryckt).

Huovinen Lauri: Merimasku 1600-luvun lopun suurten nälkä- ja kuolonvuosien ja isonvihan aikana. Esitelmä Merimaskun kirkon 250-vuotisjuhlassa 15.8.1976. Turun Historiallinen Arkisto XXXI. Vammala 1976.

Huovinen, Lauri: Varsinais-Suomen seurakuntaelämä autonomian ajalla (1809-1917). Varsinais-Suomen historia VIII, 5. Laitila 1987.

Juva Mikko: Varsinais-Suomen seurakuntaelämä puhdasoppisuuden hallitsemina vuosisatoina (1600-1808). Turku 1955.

Kupila, Sanna: Merimaskun kulttuurimaisema ja vanha rakennuskanta. Varsinais-Suomen rakennuskulttuuri 4. Jyväskylä 1996.

Lehto, Markku: Kirkon aarteet (otryckt artikel).

Lehto, Markku: Kirkontekijän elämäntarina. Rannikkoseutu 7.5.1996.

Lehto, Markku: Penkkijärjestys. Rannikkoseutu 27.5.1997.

Melander, Toini: Personskrifter hänförande sig till Finland 1562-1713. Helsingin Yliopiston kirjaston julkaisuja XXII. Helsinki 1951.

Pelto, Pentti: Brev till Matti Huovinen 2.12.1999 (otryckt).

Pirinen, Hanna: Brev till Matti Huovinen 28.6.2002 (otryckt).

Riska, Tove: Merimasku. Edellinen kirkko. Nykyinen kirkko. – Sivut 131-150 teoksessa Suomen Kirkot  Finlands Kyrkor, julk C.A.Nordman – Nils Cleve. Turun Arkkihiippakunta, VI osa. Henrik Lilius – Sigrid Nikula – Tove Riska: Naantalin rovastikunta. Helsinki 1972.

Saartio, Rafael: Merimaskun kirkko. 3.p. Turku 1986.

Tammelin-Nurminen, Paula: Merimaskun kirkko (presentationsblad). S.a.

Tammelin-Nurminen, Paula: Merimaskun seurakunnan synnystä. Rannikkoseutu 1.12.1948.

Virrankoski, Pentti: Brev till Matti Huovinen 2.7.1997 (otryckt).

Virrankoski, Pentti: Regentförsäkringar av kejsaren-storfursten
(Brev till Matti Huovinen 9.5.2006, otryckt artikel).

Virrankoski, Pentti: Den temporära regeringens manifest
(Brev till Merimasku församling, otryckt artikel, 2007).





Pärmbilden: Antti Huovinen.
Översättning: Fredric Cleve.
Merimasku församling. Merimasku, december 2013.

Naantalin seurakuntayhtymä